Detta är det sista från ”gamla studion”. En liten bagatell utan anknytning till vare sig en levande eller död person…..typ.
Förutom kören var den klar för nästan 1 år sen men sen tog det lite tid innan de sista påläggen med miss U blev klara.
Eftersom vi jobbat hårt hela våren i ”nya studion” hoppas vi att det inte tar lika lång tid till nästa släpp.
Det är många som erbjuder lycka och vi är många som vill ha den.
Mystiska brev, skumma telefonsamtal, mail eller ett ”Tack för att du köpte din nya mobil från oss”. Vägarna till vårt förtroende och plånböcker är oändlig.
Många har förlorat sina sparpengar och pensioner för att de helt enkelt sökte lyckan
All energi, allt arbete, all tid man lagt på jobb under hela livet.
Alla vakna nätter med funderingar och svettiga lakan.
Alla mornar när man funderat på om inte klockan gör sig bäst som mycket, mycket små bitar.
Sen kom helgen, den underbara. När man får styra över sin egen tid och liv.
Alltför kort och intensiv när tiden tycks gå dubbelt så snabbt som den på den hotande måndagen.
Å andra sidan, Vad har man för val? Ansvaret för räkningar, hyra och matkonto driver hårt.
Det fria valet, rörelseutrymmet, är en illusion.
Ett särskilt tack till Maximilian som under ett samtal om möbleringens och färgernas inverkan på hur stor en lägenhet verkar vara fällde den nu närmast odödliga kommentaren:
-Utrymme är alltså en illusion
Vilket lade grunden för texten till denna låt.
Vadå?
Det har alltid varit förändringar i temperaturen. Det finns inga bevis att våra utsläpp har nåt med med det här att göra. Bara naturliga förändringar. Det är vi som styr naturen, inte tvärtom. Alla klimatmodeller är osäkra, man kan inte lita på dem.
Vi vill ju se några bevis innan vi gör allt så himla besvärligt. Ekonomin klarar inte av det. Det spelar ingen roll vad jag gör. Dessutom är det bara skönare om det blir varmare, eller hur. Vad fan, ska vi bara lägga oss ner och dö eller?
Jag menar….Come on!
Så många lyckade!
Så många misslyckade!
vad drev dem?
Viljan att lyckas eller rädslan för fiasko?
Ytterligare en låt från ”Pandemitiden”. Den här gången med kärlekstema.
Låten kom färdigskriven av mr P men fick sin form runt basgången. Sen händer en massa och ut kommer nåt som nästan liknar vad vi började med.
Kör av miss U.
Om tvåsamhet och tveksamhet, håll till godo!
Under pandemin blev det inte så mycket skapande men vi träffades ändå ibland och hittade på nya låtar. Låtar som blev liggande ofärdiga.
När vi kunde träffas oftare tog vi tag i dessa och arbetade på att förbättra. Det fick till följd att många låtar ändrade form och stil (Kill your darlings).
Vi ha också jobbat på att förbättra ljudet vilket vi hoppas märks.
Vår första låt ur den samlingen handlar, lämpligt nog, om efterdyningarna av pandemin. Eller gör den det? Det verkar som den skulle kunna handla om lite av varje.
I kören får vi hjälp av Miss U.
Innan Covid 19 slog till hann vi få en låt klar. Den har mixats under pandemin och vi är väldigt stolta över resultatet.
Inte bara blev det en bra låt, det här blev oxo en låt som vi gjort helt tillsammans. Alltså verkligen allt!
Vi improviserade grunden. Mejslade ut en meliodi ihop. Båda sjöng allt. Skrev varsin vers och refrängen ihop(nej, den är inte så komplicerad).
Vi samarbetar ju alltid men den här gången blev allt galet grupparbete. En cirkus liksom!
Basen är grunden i den här låten!
Så se till att ni har ett par bra lurar eller högtalare när ni lyssnar på den här låten om den ångerfulla terroristen.
Vet inte om han finns på riktigt men man kan ju alltid hoppas.
Vi har haft en liten tvist om ”fotbollskören” som inleder och återkommer några gånger. Gör den eller förstör den? Lämna en kommentar här nere vad du tyckte.
En dag kom Mr P och sa:
”Nu har jag gjort en folkvisa”
”Så trevligt” sa the Bear med illa dold sarkasm. ”Vi kan väl kombinera ihop den med den indiskinfluerade poplåten vi jobbat på”
……..Och så blev det.