Det började, som så ofta, på Söder- Stockholms hjärta 1980. Den ena hade just blivit klar med lumpen och drog sig fram som busschaffis, den andra slet på söders stora sjukhus. Våra flickvänner delade en lägenhet och där träffades vi för första gången.
Mr P spelade gitarr och skrev egna låtar. The Bear blev förstummad och undrade ”Kan man göra det?”. Han hade lyssnat på massor av musik men aldrig föreställt sig att man kunde göra något eget.
Med hjälp av en gammal rullbandspelare, en elgitarr och ett enkelt keyboard ping-pong inspelades det så fort vi hade tid. Ping –pong innebär att man studsar inspelningen mellan vänster och höger kanal med en katastrofal kvalitetsförsämring varje gång. Men i flera år höll vi på under namnet Pappa Verin band (papaverin är ett lugnande läkemedel).
1984 köpte vi en begagnad 4 kanalig kassettbandspelare av Eva Dahlgren. Nu hade visserligen inte Eva en aning om att det var till oss hon sålde nämnda bandare, men ändå! Ljudkvalitén ökade dramatiskt. Det blev också lättare att spela in små stycken i en låt. Förr var vi tvungna att spela igenom hela låten för varje pålägg men med hjälp av ”punch in” kunde vi korrigera småfel, om det behövdes ( Ja, det behövdes ofta! ). Vi kunde göra fler pålägg och därmed få det mer komplext. Kanske lite för mycket ibland men vi lärde oss hela tiden.
1986 byggde vi en liten studio i Mr P:s (och hans tåliga och överseende frus)lägenhet. Vi ökade takten på vår produktion och tog ibland hjälp av andra, bl.a. en säckpipespelare vid något 
tillfälle. Vi fortsatte lära oss, själva och av gästspelare.
Men andra saker började ta tid. Mr P:s familj började växa och the Bear började ägna mer tid åt teater och skådespeleri.
Nu gick ett antal år där vi sällan sågs men aldrig tappade kontakten. Mr P odlade familj och karriär, the Bear gjorde musik till olika produktioner, stod på scen och en massa andra saker men inte familjeodling
.
Vi sågs en gång mitt i den här perioden och sa ”Ska vi inte göra nåt nu när vi ändå har två timmar”. Och det gjorde vi. På 2 timmar skrev vi musik och text samt spelade in. Det blev Mer tid, en låt som vi var mycket nöjda med bägge två.
Sen stod det stilla länge!
I mitten av 2000-talet vaknade lusten i the Bear igen. Datorn hade gjort sitt intåg i världen och tom en gubbe som Bear hängde på tåget. Det blev Stanna, en liten enkel sak som ändå gav Mr P en lust att börja igen.
Nu har det gått ett antal år och vi har aldrig lagt 2 strån i kors för att få någon publik. Nu är det tillräckligt lätt och anonymt även för oss. Vi ska lägga ut våra låtar på denna sida, förhoppningsvis en ny varannan vecka.
Hoppas du vill följa med på den här delen av resan!
Out Of Focus